Läs Husbloggarna på Vibyggerhus

Lyckligt lottad - 140614

För ett år sedan sa vi ja till varandra. På sätt och vis var det både den absolut bästa dagen i mitt liv, samtidgt som det var absolut den mest känslosamma och jobbiga dagen också. Jag tror att de flesta som har gift sig förstår vad jag menar när jag säger att man inte förstår riktigt och hinner liksom inte riktigt smälta det fantastiska i sig. Man njuter liksom inte av stunden och att vara bara då, även fast jag tänkte under dagen att jag skulle göra det.
 
Jag och min fantastiska man träffades 2009. Jag var 17 år och han 25 (skulle i dagarna fylla 26) och vi var väl då om man är helt ärlig ungefär som natt och dag. Han var träningsnarkoman (i alla fall i mina ögon), datanörd, supersmart och så otroligt lugn. Jag var väl då ganska så temperamentsfull, hästtjej och ägnade nästan all min fritid åt musiken i övrigt. Vi hade inte direkt några gemensamma nämnare och jag tror i ärlighetens namn att hade vi setts under andra omständigheter så hade vi aldrig gett det en chans.
 
Mina föräldrar, eller egentligen speciellt min mamma var väl inte direkt glad när vi började ses och träffas. Han var ju 10 år äldre än mig och borde vara redo för att bilda familj snart medans jag hade hela min gymnasietid kvar. Dock märkte min mamma väldigt snabbt att David var en motpol som för mig just då var väldigt bra och jag tror att det är just den personlighetsskillnader som har tagit oss så långt.
 
När vi bestämde oss för att gifta oss för snart två år sedan (2013 började vi planera det) så var vårt förhållande ganska tryggt och stabilt. Det hade varit några turbolenta år i min familj där både separation och sjukdom hade varit inblandat så vi hade väl fått känna på en del prövningar. Dock hade vi, inte så konstigt nog, helt olika bild av hur vårt bröllop skulle se ut vilket gjorde att vi var ganska så oense om hur vi ville ha det. Han ville ha ett storslaget bröllop medans min dröm egentligen var ett litet bröllop med bara de allra närmaste. Det fick tillslut bli något mellanting med ca 50-60 gäster.
 
Dagen blev nu så här ett år tillbaka väldigt bra och jag tycker att det syns i de allra flesta bilderna om hur kära vi var och är i varandra så därför blir jag väldigt glad av att se dem. Fotografen var vi inte helt nöjd med annars då det inte riktigt var den stilen vi hade tänkt oss men det är ju ett minne.
 
Nu så här efter snart 6 år med varandra och 1 år som gifta (bomullsbröllop) så är vi nog mer lika än vad vi någonsin har varit. De flesta av våra intressen är gemensamma och vi har bildat oss en bra uppfattning om hur vi ser på framtiden och jag känner att jag har hittat hem. Jag har aldrig varit så säker på mig själv som jag är nu, både som mig som individ, min roll som "Davids fru" och i yrkeslivet.
 
Vissa saker kan verkligen inte bli bättre och även om jag inte hann njuta på vår bröllopsdag så njuter jag av livet med David mer eller mindre varje dag och är så otroligt glad att slumpen förde oss samman.
 
Tack David för att jag får vara din fru.

Kommentera här: