Läs Husbloggarna på Vibyggerhus

Vecka för vecka med Julia

Under graviditeten har jag varit noga med att dokumentera en bild varje vecka från start med vecka 9. Jag blev aldrig jättestor under den tiden som gick utan även nu precis innan "förlossningen" så kunde jag nästan dölja det med mina vanliga kläder. Även om jag nästan är tillbaka lika smal som innan jag blev gravid så märker jag att psyket inte hänger med alls i svängarna. Jag trodde faktiskt att det skulle vara en lättnad när magen gick tillbaka och jag kunde helt plötsligt få på mig vissa byxor samt klänningar igen som absolut inte gick innan, men om sanningen ska fram är det skitjobbigt. I huvudet är jag ju fortfarande gravid. Kommer på mig själv ibland med att fortfarande räkna vecka för vecka även om hon inte är kvar där inne.
 
Jag tvivlar ibland fortfarande på vårt beslut, om det var det rätta. Jag tänkte en hel del på det i tonåren hur man skulle ha gjort om man hade blivit gravid oönskat men redan då kom jag fram till att jag inte skulle ha hjärta nog att göra en abort. Märkligt hur man reagerar när man får ett ultimatum ställt. Jag står fortfarande fast vid att det INTE är en utväg jag hade tagit om mitt barn hade varit friskt. Hon var så efterlängtad och önskad som man kan bli. Jag hoppas ändå att jag en dag får möjlighet att bli mamma till ett friskt och levande barn som man faktiskt får se växa upp. Imorgon har det gått en vecka. En vecka utan sparkar, stramningar kring magen, foglossning och framförallt en vecka utan vår dotter. Overkligt att man på två veckors tid går från sådan glädje till sådan sorg. Går ifrån att planera föräldraledighet till att planera sjukskrivning.
 
Och nu är vi tillbaka på samma jävla ruta som vi stod på för ett år sedan. Ödets ironi. 2015 dra dit pepparn växer.
 

Kommentera här: