Idag är det två år sedan som jag och David sa ja till varandra. Att spendera livet ihop, genom både med och motgångar. Det har varit mina livs bästa och värsta år. Det bästa åren för att jag får varje dag vakna upp bredvid den man som jag älskar, beundrar och min bästa vän. Det värsta åren genom att vi har ett par arbetsamma år i ryggen och att vi förlorade det viktigaste som man kan få i livet, ett barn.

 

Vi har det tufft, samtidigt som vi båda två är så himla bestämda och positiva i vårt äktenskap. Idag minns jag vårt bröllop med värme och känner mig samtidigt tacksam över att jag då inte visste vad vi skulle tvingas erfara. Att det skulle bli sådana problem med att få igenom bygglovet, att hela byggprocessen skulle bli så mycket mer påfrestande än vad vi hade förväntat oss. Eller det faktum att vår första graviditet skulle gå i stöpet så sent eller för att ens tala om svårigheterna för att bli gravid.

 

Vi vet inte vad som väntar oss framöver. Vi vet inte när vi ska flytta in i huset, eller lika så om vi kommer få erfara att bli föräldrar. Men vi vet inte heller vilka resor som vi kommer göra, vilka fantastiska minnen vi kommer få dela. Det som jag vet är att jag två år efter dagen som vi sa ja, 7 år efter att vi träffades första gången, fortfarande säger ja till livet med David som fru Walltén.