Det har varit en tung tid nu inför påsk. Det har varit oro, sömnsvårigheter i väntan på besked. Obduktionen som har tagit tre månader innan vi fick svar på och tyvärr var det inte direkt någon ny information som kom upp, utan mer bekräftade mer eller mindre det vi redan visste. Mitt blodprov som tog 5 jäkla förbaskade veckor att få besked på. Så det har varit tufft. Att ligga på vården så mycket som krävs för att få svar är otroligt tufft när man inte mår bra. Jag hatar att vara krånglig, vill helst att allt ska gå enkelt per automatik och ju färre saker som krånglar desto bättre. Att då hamna i ett skede där det krävs att jag som patient ska ligga på för att få svar på ett enkelt blodprov kräver att ringer och frågar, kuratorer som ligger på känns inte helt bra. Sen slutade det i alla fall att jag får sitta på den jobbigaste avdelningen på hela jäkla Ryhov för att få lite mer salt i såren. Se alla gravidmagar som sitter och väntar på ultraljud. Se barnsben springa och busa på avdelningen. Visst ler jag åt dem, men innerst inne så gör det så ont i själen.

 

Jag är så ledsen över att vi har tvingats genomgå denna process, men jag vet att vi kommer vara oändligt tacksamma om det nästa gång går bra. Men det svider i hjärtat att aldrig få se vår lilla Julia växa upp och bli den person som hon egentligen var menat att vara. Vår lilla vackra dotter.