Det har varit en tung tid nu inför påsk. Det har varit oro, sömnsvårigheter i väntan på besked. Obduktionen som har tagit tre månader innan vi fick svar på och tyvärr var det inte direkt någon ny information som kom upp, utan mer bekräftade mer eller mindre det vi redan visste. Mitt blodprov som tog 5 jäkla förbaskade veckor att få besked på. Så det har varit tufft. Att ligga på vården så mycket som krävs för att få svar är otroligt tufft när man inte mår bra. Jag hatar att vara krånglig, vill helst att allt ska gå enkelt per automatik och ju färre saker som krånglar desto bättre. Att då hamna i ett skede där det krävs att jag som patient ska ligga på för att få svar på ett enkelt blodprov kräver att ringer och frågar, kuratorer som ligger på känns inte helt bra. Sen slutade det i alla fall att jag får sitta på den jobbigaste avdelningen på hela jäkla Ryhov för att få lite mer salt i såren. Se alla gravidmagar som sitter och väntar på ultraljud. Se barnsben springa och busa på avdelningen. Visst ler jag åt dem, men innerst inne så gör det så ont i själen.

 

Jag är så ledsen över att vi har tvingats genomgå denna process, men jag vet att vi kommer vara oändligt tacksamma om det nästa gång går bra. Men det svider i hjärtat att aldrig få se vår lilla Julia växa upp och bli den person som hon egentligen var menat att vara. Vår lilla vackra dotter.

 

För 5 år sedan exakt så friade David till mig. Jag visste faktiskt ingenting. Vi hade bott ihop i ungefär 2,5 månad och jag var verkligen inte med på det alls. David var sjuk en dagen, men han envisades med att vi skulle gå en prommenad. Jag var väldigt oförstående eftersom han var förmodligen både febrig och snorig, men vi gick en sväng. Vi hamnade tillslut vid Rosenlundsbankerna med utsikt över Vättern, där hade tydligen David tänkt sig att fria. Dock hade han inte räknat med att det skulle vara lite folk där, med tanke på campingen som är bakom. Han blev tydligen alldeles för nervös för att ta fram ringen och fråga så vi gick tillbaka.

 

När vi var i Rosengården ville David plötsligt stanna och jag fattade verkligen ingenting. Det är ju kallt sa jag till honom. Jag var frusen och ville bara hem. Jag började faktiskt till och med bli så himla irriterad på honom att jag blev sur. Och när han gick ner på knä, utbrast jag "Vad håller du på med?". Men när väl frågan kom fram från hans nervösa trevanden så sa jag ett självklart ja.

 

De senaste åren har varit extremt tuffa, framför allt för mig. Det har varit sådan himla glädje samt sådan otrolig sorg. Det har verkligen varit ytterligheter. Förlovningen, skilsmässan mellan mina föräldrar, bruten kontakt med min pappa, mammas diagnos, examen, nytt jobb, mamma blev sjuk igen, bröllop, evighetslånga mil i bilen mellan jobb och hem, nytt jobb igen, tomtköp, husbygge, bebisbubblan, och sedan aborten efter det hemska beskedet. Men en sak har jag under hela tiden varit tryggt och stabilt, David. 

 

Vi har verkligen funnit varandra. Och det känns som att vi verkligen är ämnade för varandra. Från början var vi helt och hållet varandras kontraster men vi har vuxit ihop. Så himla tacksam och glad för våra 5 år som förlovade, och snart 2 som gifta och 7 år som par.