När vi var mitt i allt, där under julhelgen. Nyss fått beskedet och vi bara väntade på att vi skulle få OK från socialstyrelsen och att vi kunde få aborten överstökad så längtade jag otroligt mycket till några månader fram, tills det gjorde mindre ont. För att överge sitt barn, sitt lilla frö i magen, var det värsta jag någonsin gjort. Under dessa fyra månader som nu har gått sedan Julia somnade in, har jag kommit fram till att det kommer alltid göra ont i mig. Jag kommer alltid må dåligt för det som har hänt, men skillnaden är att jag tvingas lära mig leva med det.

 

Innan vi hamnade i allt detta så trillade jag över en instagramprofil för en mamma som hade en dotter med leukemi. Dottern var ca 6 månader när jag trillade över detta konto och jag följde deras kamp mot cancern. Kampen blev inte särskilt lång för drygt en månad efter att jag hade hittat dem så dog deras dotter. Vid det tillfället kände jag, vilken grej att gå igenom, hur skulle man orka. Det jag inte visste då att knappt ett år senare skulle vi stå där, visst vårt barn var inte ens född och vi valde att avbryta, men sorgen av ett barn försvinner liksom inte. Precis som att vissa säkert har svårt att förstå min sorg i detta, så kan jag inte ens tänka mig hur det skulle vara att förlora ett barn i slutet av en graviditet, med 9 månaders längtan i bagaget, lika lite som jag kan sätta mig in i att förlora ett barn som man har levt med i tio år. Men kärleken till sitt barn är liksom där, född eller ofödd.

 

Jämföra sig med andra kan man liksom inte göra, för en sorg är en sorg. Men det klart vore det att ljuga om jag inte sa att jag inte saknade graviditeten och längtan efter ett pyre. När man har längtat efter ett barn i ett par år som jag och David har nu gjort och fortfarande står på ruta 1, känns helt förjäkligt. Men tacksam är jag över att de hittade ryggmärgsbråcket. Men tårarna kommer fortsätta rinna i en tid ytterligare och saknaden och längtan efter ett barn är ofrånkomlig när man ser andras familjeliv.

 

Jag kommer aldrig ta en graviditet för givet, lika lite som jag kommer förvänta mig att den går felfri om det blir en nästa gång.