Även om jag valde ett avbrytande av min graviditet med Julia så är det en stor sorg för mig. Varför just mitt barn? Varför ett efterlängtat barn? Vi hade så mycket längtat efter denna graviditet, och jag hade väl precis gett upp hoppet om att klara ut det själva utan sjukvårdens hjälp. Precis just då så blev jag gravid med vår vackra dotter.

 

Två månader har snart gått och även om jag är tillbaka på halvtid på jobbet så blir jag emellanåt galen på mig själv. Så mycket tankar överallt och ingenstans. Försöker hitta svar som inte finns, samt försöker reda ut min ilska och ledsamhet för vissa kommentarer som man har fått höra längs vägen. Att ställas inför ett sånt här beslut, efter halva graviditeten är allt annat än lätt. Tidigare har jag läst många som har skrivit och sagt att de aldrig skulle ta bort ett barn bara för att den har särskilda behov, dock är det jäkligt lätt att säga innan man står där. För trots allt går de flesta gravidteter bra. Men vi som står där i det dilemmat som jag och David har stått nu för drygt 2 månader sedan vet att de flesta ger upp och avbryter. Jag förstår fullt ut båda sidor, för logiskt sätt så insåg jag att detta var det bästa för oss, för vår plan och för vårt barn. Men innerst inne värker det i hela kroppen. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete för att jag har gett upp och vikit mig för det motstånd som vi fick.

 

Att komma till ett beslut på så kort tid och vara OK med det finns inte. Det går inte att vara OK överhuvudtaget. Jag måste lära mig att leva med att jag har gett upp hoppet om vårt barn och acceptera att hon inte finns hos mig längre. Jag längtar efter en ny graviditet, samtidigt som det skrämmer mig fruktansvärt mycket. Jag vågar inte tro på att nästa graviditet går hela vägen, samtidigt som jag inser att ju längre jag väntar med att hoppa desto svårare kommer det att bli att tackla en ny graviditet och all oro som kommer därtill.

 

Jag är ingen dålig människa för att ha avbrytit ett liv. Hur man än väljer så är man någonstans egoistisk i sitt val; låta känslorna styra och behålla ett barn som man älskar, eller avbryta av rädsla för vad som väntar.

 

Livet är inte lätt, men jag känner att jag har väl haft mer otur än andra de senaste åren. Hoppas verkligen att detta är den sista stora oturen som jag blir utsatt för de närmsta åren för nu räcker det!