Läs Husbloggarna på Vibyggerhus

Husbygge vecka 28 & 29

Vi har nu haft en semestervecka och både under den veckan och vår sista arbetsvecka hände det en hel del med huset trots att vi faktiskt var bortresa till viss del.
 
Under vecka 28 fortsatte vi med gymmet, att sätta osb-skivor på den sista väggen och det gick relativt smidigt faktiskt måste jag säga. Jag har definitivt blivit mer optimistisk på tanken att vi faktiskt skulle kunna flytta in till jul, om vi arbetar på det vill säga.
Vi fortsatte sedan med att gipsa väggarna i vårt framtida gym och fort gick det. Men otroligt många skruvar som skulle upp. Jag låg efter med skruvandet hela tiden i detta rum, orsaken var just pga. att det var lite mindre antal utsågningar/håltagningar vilket gjorde att David nästan bara behövde bära fram skivor snarare än mäta och greja.
Sen fortsatte vi att gipsa vardagsrummet/köket på väggarna. När vi hade satt alla gipsskivor på väggarna började vi att gipsa taket. En ganska så jobbig och omständig process. Under hela tiden så gick jag och hade träningsvärk i axlarna och David hade det nog ännu tuffare skulle jag gissa på som bar fram alla skivor. 7 rader satte vi första dagen. Andra dagen satte vi de resterande 7  raderna.
Och sen var det KLART! Eller klart och klart. Spacklas, slipas, målas ska det ju också göras förstås.
Sen isolerade vi hjärteväggen och började osb-skiva i hallen. Framåt går det ju även om det tar tid!
 
Känslan i huset blir bara bättre och bättre för varje dag vi är där ute och kör på. Tid tar det ju, men samtidigt så är vi ju själva och bygger. Vilken mäktig känsla det kommer bli sen när vi väl är klara och bor här, i vårt fina hus ute på landet.
 
 

Bröllopsdag - Pappersbröllop

Idag är det två år sedan som jag och David sa ja till varandra. Att spendera livet ihop, genom både med och motgångar. Det har varit mina livs bästa och värsta år. Det bästa åren för att jag får varje dag vakna upp bredvid den man som jag älskar, beundrar och min bästa vän. Det värsta åren genom att vi har ett par arbetsamma år i ryggen och att vi förlorade det viktigaste som man kan få i livet, ett barn.
 
Vi har det tufft, samtidigt som vi båda två är så himla bestämda och positiva i vårt äktenskap. Idag minns jag vårt bröllop med värme och känner mig samtidigt tacksam över att jag då inte visste vad vi skulle tvingas erfara. Att det skulle bli sådana problem med att få igenom bygglovet, att hela byggprocessen skulle bli så mycket mer påfrestande än vad vi hade förväntat oss. Eller det faktum att vår första graviditet skulle gå i stöpet så sent eller för att ens tala om svårigheterna för att bli gravid.
 
Vi vet inte vad som väntar oss framöver. Vi vet inte när vi ska flytta in i huset, eller lika så om vi kommer få erfara att bli föräldrar. Men vi vet inte heller vilka resor som vi kommer göra, vilka fantastiska minnen vi kommer få dela. Det som jag vet är att jag två år efter dagen som vi sa ja, 7 år efter att vi träffades första gången, fortfarande säger ja till livet med David som fru Walltén.

Ofrivilligt barnlösas dag - 28 maj

Idag var de ofrivilligt barnlösas dag. Dagen innan morsdag. I år skulle vi ha blivit fler, en familj och det gör ont i mig varje dag. Vissa dagar känns det ännu mer än andra, och jag tycker redan att upptrappningen inför morsdag är skitjobbig. Jag tycker egentligen att hela initiativet att föräldrar ska uppmärksammas är himla knepig. Som barn väljer man ju inte sina föräldrar, och inte livet heller. Varför ska det då finnas ett par dagar per år, där barn ska visa tacksamhet för sina föräldrar? 
 
Det är förmodligen jag som är så jäkla bitter i år för att jag inte har ett barn. För att det är en extra påminnelse om mitt misslyckande som kvinna, mamma och förälder. Att jag valde bort mitt barn, för att det hade särskilda behov, istället för att se det som en möjlighet och en chans att lära mig något. 
 
Egentligen har jag inte rätt att klassas som ofrivilligt barnlös. Definitionen är att man ska ha försökt få barn i över 1 år utan att det har lett till en graviditet. Men vi har försökt nu i 1,5 jävla år och när vi väl lyckades så fick vi ett barn med en missbildning som är ovanlig och har en otroligt stor påverkan. Trots att läkare och personal på sjukhuset praktiskt taget hade tagit ställning innan jag och David visste själv vad vi stod så kändes det som att alla förespråkade att vi skulle göra en abort. Att det är bättre att satsa på ett nytt barn. Och redan då kände jag på mig, att det återigen skulle vara en stor himla karusell av ägglossningtester hit och dit och ändå att det skulle vara svårt att lyckas.
 
Jag är så imponerad av de kvinnor som har kämpat i flera år i denna kamp. Som har kämpat med utredningar, IVF-behandlingar. De som har tvingats stå vid sidan när vänner och bekanta blir gravida får barn och utannonserar både ultraljudsbilder och bekräftelser på att de har nu blivit fler. Till de försöker vara glada för deras skull, trots att de är ett sting av avundsjuka varenda gång. De som har räknat ut beräknad födesel för att sedan få reda på att just denna månaden var menscykeln extra lång och som ändå orkar med jobbet dagen därpå. Till de som står ut när kollegorna sitter och gnäller på att nattsömnen gick helt åt skogen och att ni bara sväljer det, trots att det är solklart vem det är som egentligen har dragit största nitlotten. Ni kvinnor är fantastiska. Och ni män, som också är med i kampen mot barnlösheten, som också stöter på allt det där och bara sväljer det och försöker vara starka för er respektive. Jag önskar att jag hade varit hälften så uthållig som ni.