Läs Husbloggarna på Vibyggerhus

Ofrivilligt barnlösas dag - 28 maj

Idag var de ofrivilligt barnlösas dag. Dagen innan morsdag. I år skulle vi ha blivit fler, en familj och det gör ont i mig varje dag. Vissa dagar känns det ännu mer än andra, och jag tycker redan att upptrappningen inför morsdag är skitjobbig. Jag tycker egentligen att hela initiativet att föräldrar ska uppmärksammas är himla knepig. Som barn väljer man ju inte sina föräldrar, och inte livet heller. Varför ska det då finnas ett par dagar per år, där barn ska visa tacksamhet för sina föräldrar? 
 
Det är förmodligen jag som är så jäkla bitter i år för att jag inte har ett barn. För att det är en extra påminnelse om mitt misslyckande som kvinna, mamma och förälder. Att jag valde bort mitt barn, för att det hade särskilda behov, istället för att se det som en möjlighet och en chans att lära mig något. 
 
Egentligen har jag inte rätt att klassas som ofrivilligt barnlös. Definitionen är att man ska ha försökt få barn i över 1 år utan att det har lett till en graviditet. Men vi har försökt nu i 1,5 jävla år och när vi väl lyckades så fick vi ett barn med en missbildning som är ovanlig och har en otroligt stor påverkan. Trots att läkare och personal på sjukhuset praktiskt taget hade tagit ställning innan jag och David visste själv vad vi stod så kändes det som att alla förespråkade att vi skulle göra en abort. Att det är bättre att satsa på ett nytt barn. Och redan då kände jag på mig, att det återigen skulle vara en stor himla karusell av ägglossningtester hit och dit och ändå att det skulle vara svårt att lyckas.
 
Jag är så imponerad av de kvinnor som har kämpat i flera år i denna kamp. Som har kämpat med utredningar, IVF-behandlingar. De som har tvingats stå vid sidan när vänner och bekanta blir gravida får barn och utannonserar både ultraljudsbilder och bekräftelser på att de har nu blivit fler. Till de försöker vara glada för deras skull, trots att de är ett sting av avundsjuka varenda gång. De som har räknat ut beräknad födesel för att sedan få reda på att just denna månaden var menscykeln extra lång och som ändå orkar med jobbet dagen därpå. Till de som står ut när kollegorna sitter och gnäller på att nattsömnen gick helt åt skogen och att ni bara sväljer det, trots att det är solklart vem det är som egentligen har dragit största nitlotten. Ni kvinnor är fantastiska. Och ni män, som också är med i kampen mot barnlösheten, som också stöter på allt det där och bara sväljer det och försöker vara starka för er respektive. Jag önskar att jag hade varit hälften så uthållig som ni.

Kommentera här: